Mer lattjo-lajban tack!

Lattjo-lajban är bra. Lattjo-lajban är nyttigt. Bra för själen. Det som gör mödan värt. Med allt jobb. Mörker och blåst. Snöstormar på tvären. Då måste man fylla dagarna däremellan med lattjo-lajban. I olika former. Det rensar kroppen på gammalt skräp. Ett rejält skratt. Ett riktigt snöbollskrig. Åka pulka. Eller rida en häst i djupsnö. Gör själen glad.

Jag har för lite lattjo-lajban i mitt liv!

Inte så att livet är trist direkt. Men det består mest av arbete. Tidiga mornar. Fylla hö-nät. Borsta och mysa med kusarna. Lite. Raspa hovar. Och tidiga kvällar. För att stiga upp tidigt nästa dag. Igen. Och åka på jobbet. Var i hela fridens namn tog lattjo-lajban vägen!

En tanke som följt mig större delen av vintern. Att lattjo-lajban har fått så liten plats.  Jag har varit förkyld. Och har järnbrist. Lilja har haft trassel med tassarna. På knöggligt underlag. Kalle har behövt landa. I tryggheten på nya gården. Bara vara. Och lyfta hovar. Lära känna familjen. I lugn och ro. Kramas och mysa. Men ingen lattjo-lajban. Här ska baske mig fokuseras på lattjo-lajban!

Direkt jag kom hem i dag så åkte padden på. Nästan. För hästarna drog en lattjo-lajban utan mig. Kalle vill inte att jag tar hans flicka. Han brallade då jag var på ridbanan. Lilja plumsade i hela 25 cm djupsnö Och blev svettig. Hon försökte bralla. Det blev flera sk snurrar. Knappast några vackra one-rein stop. Men de funkade. Puh! Sonen stod med Kalle. Då han slutat bralla loss. Och Lilja fick rensa kroppen på gammalt skräp. Jag fick en bra start på påsk-helgen.

Mer lattjo-lajban! Åt både människa och häst!
/Karina